LOU (lagen om offentlig upphandling)

LOU, lagen (2016:1145) om offentlig upphandling, är den svenska lag som styr hur myndigheter, kommuner, regioner och offentligt styrda bolag köper varor, tjänster och byggentreprenader. Den bygger på EU:s upphandlingsdirektiv.

Vad lagen reglerar

LOU trädde i kraft den 1 januari 2017 och genomför EU-direktivet 2014/24/EU. Lagen bestämmer när en offentlig köpare måste konkurrensutsätta ett köp, hur upphandlingen ska annonseras, vilka krav som får ställas på leverantörerna och hur anbuden ska utvärderas.

Allt vilar på fem grundläggande principer: likabehandling, icke-diskriminering, öppenhet, proportionalitet och ömsesidigt erkännande. I praktiken betyder det att alla leverantörer ska få samma information, att kraven måste vara relevanta för det som köps och att myndigheten bara får utvärdera det som står i upphandlingsdokumenten.

Vid sidan av LOU finns lagar för särskilda områden: LUF för försörjningssektorerna (vatten, energi, transporter och posttjänster), LUK för koncessioner och LUFS för försvars- och säkerhetsområdet.

Över och under tröskelvärdena

LOU skiljer på upphandlingar över och under tröskelvärdena. Över tröskelvärdena gäller EU-direktivens fulla regler. Under dem gäller lagens kapitel 19, som ger myndigheten större frihet, bland annat att använda förenklat förfarande. Under direktupphandlingsgränsen får myndigheten köpa utan formellt anbudsförfarande.

Vad det betyder för er som lämnar anbud

LOU är skälet till att ett anbud kan förkastas på en formalitet. Eftersom alla ska behandlas lika får myndigheten sällan låta er komplettera i efterhand, och ett enda missat skall-krav kan räcka för att anbudet inte prövas alls. Samtidigt är LOU det som ger ett litet städbolag samma chans som en rikstäckande koncern: om ert anbud uppfyller kraven och ger bäst värde enligt de angivna kriterierna, ska ni vinna.